Maria

Ja, som sagt. Magen är ivägen mest hela tiden.
Man blir trött som satan för inget, och ledsen som fan så fort nån säger nåt.
Och än så länge är det en bra tid kvar innan den ska ut i världen.
Magen verkar aldrig sluta växa heller. Det borde ju finnas en gräns tycker man. Men icke då.
Den verkar kunna bli hur stoooooor som helst.

I lördags va det sånt fint väder, så jag beslutade att dra med mig Joel på en liten promenad.
Gick väl kanske tre kilometer totalt. Men satan va det gjorde ont.
Försökte ändå hålla igång resten utav dagen. Det blir ju bara värre när man sitter still.
Sitter jag en stund och sen ska resa mig upp tar det ungefär en-två minuter innan jag kan röra mig.
Jag bara står där och ser dum ut med värkande fogar.
Så nu tror jag nästan att jag ger upp allt som har med motion att göra.
Drar man iväg på en promenad så måste man ju ta sig hem också.

Senare under lördagen ville ju så klart Joel åka hem till Niklas och dricka öl.
Tror vi va där till halv tre eller nåt. Niklas blev kalas och gick och la sig. Medan Joel blev kalas när vi väl bestämt att vi skulle åka hem. Det är så typiskt! Men snart måste han ju hålla sig i skinnet någon månad tills den lille kommit ut. Så det gjorde inte så mycket att han va kalas, för nu kommer han inte vilja dricka på ett tag ändå.
Bakis som satan va han igår. Tyckte faktiskt lite synd om honom. Men han hade orsakat det själv.