Det är nåt som jag aldrig kommer att bli.
Jag har blivit mindre av en så kallad sjusovare sen jag fick barn.
Men har man nåt att välja på då sånna gånger?
I morse vaknade jag kvar i sex av att Leo stod och vrålade "mamma!" i trappen.
Självklart väckte han ju brorsan också.
Men nu är vi vakna allihop, utom pappan i huset.
Busarna sitter uppe under filten och tittar på Bamse i varsin sittsäck.
Och jag ska snart brassa iväg mot skolan i hopp om att jag kanske kan förstå nåt mer inför torsdagens tenta.
Jag hoppas inte allt för mycket.
 
 
Kanan åkte fram igår då vi var ute en stund.
Så här lätt är det att fånga båda mina barn på bild samtidigt.
Det kliar i halsen, kliar i öronen, jag är trött...
Idag har jag gått runt och pratat med en hink på huvudet.
Äntligen har locket släppt för örat.
Det firar jag med att sova.
Tidig kväll för min del, men jag orkar inte mera nu.
Först gången Max frågar efter sina nappar.
Den frågan kom idag när jag borstade mina tänder.
"mamma, mina tuttaj ä botta! vart ä dom? Jag vill ha dom!"
Men lika fort som frågan kom så glömdes det bort.
Över en vecka helt utan dem. Det går riktigt bra.
 
Med Leo gick det som sagt inte riktit lika bra. Men det der bara de första två nätterna, sen så...